hedvig gustafsson

Kategori: Tonårsliv

Nedvärderande gester och kommentarer

Har i detta inlägg valt att kritisera män med olika yrken som har gjort mig riktigt upprörd de senaste åren. Det finns säkert hundra andra liknande situationer om jag skulle tänka efter riktigt noga, men valde ut några specifika som jag har reagerat på något oerhört. 

Idag när jag skulle kliva på bussen visade jag mitt gymnasiekort och då fick jag svaret "Går du verkligen på gymnasiet?". Jag svarade då "Ja, det gör jag. Du kan få se mitt körkort", med en upprörd ton samtidigt som jag kollade på honom som om han vore dum i huvudet. Så svarade han "Nej det behövs inte", samtidigt som han lät förvånad att jag reagerade över det han precis sagt.

Jag tycker verkligen det är kränkade att ifrågasätta någons ålder i ett sådant här sammanhang, visst nu kommer säkert många av er säga att det inte är någon big deal. Men det är verkligen inte kul och jag känner mig verkligen förnedrad och kränkt i så många olika sammanhang för jag är väldigt kort för min ålder. Jag rättar mig efter samhällets lagar och regler och om alla skulle göra det skulle man slippa bli ifrågasatt. Reagerar såklart inte om någon frågar efter leg om jag ska på krogen, det är ju en självklarhet och jag förstår ändå att det kan vara svårt att sätta en specifik ålder på mig. Dock önskade jag att han åtminstone kunde be om ursäkt och jag tycker det var riktigt arrogant att honom att han inte gjorde det och sedan kollade på mig som om det var konstigt att jag blev upprörd.

Liknande situationer har hänt flera gånger, exempelvis när jag hade fyllt 16 år och skulle gå på handledarkurs med min pappa för att få övningsköra. Då GUBBEN (!!!) som äger (?) Ottossons bilskola här i Örebro hade mage att fråga mig "Haha, vad gör du här?" och kollade ner på mig samtidigt som han hånlog. VAD ÄR DET FÖR KUNDBEMÖTANDE? Snacka om att inte vara service minded för fem jävla öre.

Kan säga er att där tog jag inte mitt körkort och det äcklade mig riktigt mycket att han fick mig att känna mig så liten och värdelös. Som att han vore bättre än mig och klankade ner på mig för jag var tjej och kort för min ålder. En riktig idiot till gubbe helt enkelt! Egentligen vill jag bara ösa ut med svordomar i detta inlägg men jag försöker vårda mitt språk i sådana här offentliga sammanhang hehe. 

Ja, visst. Jag tyckte väldigt bra om min bilskollärare där jag skrev in mig på förra terminen, men att bli kallad "lilla gumman".. Det blir verkligen inte alla och det skulle säkerligen inte en tjej på 180cm bli. DET ÄR INTE KUL, även fast det inte är något illa menat.. Men tänk efter!

Likaså när jag och mina kompisar pratade med några poliser. Så klappade den ena polisen mig på huvudet. Jag blev i efterhand väldigt upprörd då jag tyckte det var kränkande. Han skulle ALDRIG få för sig att klappa på min killkompis (som t.o.m är yngre än mig) huvud som var ~185cm och le mot honom för han såg liten och söt ut. Detta gör mig nästan mest upprörd, tycker verkligen inte denna polis tänkte efter trots deras långa utbildning och sitt dagliga arbete med att jobba med människor. 

Och nej, jag vill inte bli buren överallt eller att ni ställer er på knä/böjer er när ni ska prata med mig bara för jag är så kort som jag är. TACK!

Att komma över någon

Kategori: Tonårsliv

Gott nytt år alla som är inne på min blogg och läser. Tänkte passa på att lägga upp ett nytt inlägg i kategorin "Tonårsliv" nu i början av året. Jag har ett händelserikt år framför mig med studenten och arbetslöshet (förhoppningsvis inte haha).

Tänkte inte berätta så mycket om mitt egna liv. Men bara tipsa om ett oerhört bra inlägg till alla nyblivande singlar där ute. Läs denna länk som du hittar HÄR om du nyligen gjort slut med din pojk- eller flickvän och behöver på snabbaste sättet komma över honom/henne. Fick länken av en tjej som stöttade mig när jag och min pojkvän gjorde slut. Varför jag tar upp detta nu är för tre av mina vänner har problem med att komma över någon eller precis gjort slut med någon och kom att tänka på denna länk.

Skrev för några veckor sedan två inlägg om hur jag mådde efter mitt breakup då jag verkligen var förstörd. Bara några dagar efter jag skrev inläggen så mådde jag faktiskt helt okej och kände att jag klarade mig. Inlägget jag länkade där uppe fick mig att komma över honom mycket snabbt, så det var för mig väldigt effektiva tips. Tryck här för att komma till inlägget!

Hur som helst, jag och Rikard är nu tillsammans igen (det blev vi i november, bara det att jag inte riktigt skrivit om det på bloggen). Vi gjorde slut för vi var som energitjuvar för varandra, tog ner varandra i skiten istället för att hjälpa varandra, filtrera bort och seperera våra problem. Nu har vi varit tillsammans i över 4 månader och kan säga att vi verkligen mognar som par även fast man aldrig kan undvika konflikter i ett förhållande. I sociala medier ser man bara hur underbara alla förhållanden är, men tro mig det är bara en osann yta. Visst, man kan ha det helt underbart med sin flick- eller pojkvän men alla par tjafsar ibland och man kan inte undvika sånt i ett förhållande. Det finns inget "perfekt". 

Hålla mig sysselsatt

tog bilderna alldeles nyss // osminkad och lagom sliten.

Kategori: Tonårsliv

Sitter och skriver detta med gråten i halsen och jag känner mig ganska söndersliten på alla sätt som går. Smärtan i bröstet kommer nog inte gå bort än på ett tag och det är en liten tröst att det inte kommer kännas som det gör just nu, föralltid. Det kommer bli bättre oavsett vad jag tror, det skulle bara vara oförnuftigt om jag trodde att mitt liv var över när jag är 18 år, har hela livet framför mig.

Trots att jag är mycket hungrig har jag tappat aptiten, igår var min fina vän Anh här och kom med massvis med godis, chips och choklad snäll som hon är. Åt en chokladbit, en godis och typ 5 chips.. Vilket inte är likt mig, är ju världens matälskare. Har gått ner två kilo bara de senaste dagarna och det märktes verkligen när jag skulle sätta på mig mina lite tightare jeans idag. Idag har jag exempelvis bara kunnat fått i mig en liten skål yoghurt när det fanns pizza i kylskåpet som alternativ. Mina vänner hör själv hur sjukt det låter.

Ska försöka omvandla mitt dåliga välmående och allt negativt i mitt liv till någonting positivt. Lyssna på musik från Bråvalla, kolla igenom alla bilder och filmer från i somras på nattklubbarna i Kos. Jag var då i mitt esse och bara levde det tonårsliv alla tonåringar borde få chansen att leva. Jag är vanligtvis en mycket glad och sprallig tjej när jag mår bra och umgås med personer jag känner mig trygg med. 

Tappar kontakten med många och pratar samt träffar mina vänner mer sällan när jag är kär. Det är något jag kan styra över, men oftast inte vill. Det är en mindre bra sak med mig själv och jag blir väldigt isolerad när jag skaffar en pojkvän. Detta är inget jag är stolt över och jag kommer absolut gå in med en annan inställning i framtida förhållanden för att inte bli så bunden. Sedan är gymnasiet väldigt krävande och har ändå inte så mycket tid, men man väljer som sagt vad och vilka man vill lägga ner sin tid på. Man kan alltid hitta tid. Man får inte glömma att ett förhållande i sitt liv inte utgör all lycka. Det är en stor del om man har ett, men det är långt ifrån allt.  

Så nu ska jag som sagt bara fokusera på att omvandla all min smärta till motivation. Motivation som förhoppningsvis ska få mig att börja träna så jag så småningom kan börja med gymnastiken igen. Har tappat extremt mycket muskler under mina år som tonåring och konditionen ska vi inte ens ta upp. Ska även försöka hitta motivation till plugget och träffa mina vänner så mycket jag kan då det bara leder till positiv energi. Måste skaffa ett fysiskt och psykiskt välmående för att komma någon vart. 

Imorgon natt åker jag och alla ekonomitreor på Thorén till Barcelona på Businesstrip. Vi blir borta i fem dagar och ska försöka att lämna kvar så mycket känslor jag kan i Spanien. Jag vet redan att det kommer vara lättare sagt än gjort, men ska njuta och försöka att bara hålla mig sysselsatt och tänka på annat.

"Du är supersnygg och har ett gott hjärta och är helt underbar Hedvig", "för du är jävligt omtänksam, du är smart, du är fin och du är engagerad i allt du ger dig in på", "du är så bra Hedvig, glöm aldrig det", "du måste inse att du är skitvärdefull", "du förtjänar det allra bästa", "du förtjänar bättre", "har saknat min partyprincessa", "vill hålla dig så sysselsatt som det bara går", "du duger precis som du är", "det är hans förlust". 

Är så lyckligt lottad att ha fått så fina vänner, varenda fint och peppande ord de säger börjar jag gråta av. Imorgon är hela dagen uppbokad med två utav mina allra närmsta vänner, behöver verkligen det här nu. Alla som försöker rycka med mig på saker och ting nu. Tack. Ni är underbara

Femtonde november tvåtusenfjorton

Kategori: Tonårsliv

Man bör alltid tänka efter noga innan man publicerar saker på Internet och jag skriver detta med en stor sorg och ett tomt hål i mitt hjärta. Känner verkligen ett sug efter att skriva av mig och jag orkar inte ta fram min bok jag vanligtvis skriver händelser som påverkat mitt liv på olika sätt. Om man följer mig på sociala medier så som Snapchat eller Twitter så märker man att jag har gjort allt för att hålla mig sysselsatt idag..

Jag skulle beskriva mig själv som en riktig romantiker, drömmer om romantiska weekends och att bl.a. resa med den jag älskar till kärleksstaden Paris. Ta långa promenader hand i hand med sin kärlek i mörkret längst med långa ljusslingor som sträcker sig flera kilometer. Am i dreaming? Yes I do. Det bästa jag vet är att mysa, få känna närhet och att jag betyder något för någon mer än som vän. Finns absolut inget bättre än den tryggheten som jag kan få när en kille jag tycker väldigt bra om håller om mig tills jag somnar, för att sedan vakna upp bredvid honom och veta att han är min och älskar mig för den jag är.

Då var den dagen inne.. Den dagen jag aldrig kommer få hålla om dig något mer, aldrig kyssa dig igen, den dagen jag aldrig någonsin mer kommer få känna samma trygghet som jag kände tillsammans med dig i din närhet. Det tog nog hårdast på mig, att ingenting kommer bli som förut. Allt var som ett slag i ansiktet och jag kände att det inte var den rätta tidpunkten. Däremot gjorde du det och det finns inget bättre än ärlighet i ett förhållande. Så är tacksam för det, även fast det gör ont och tar ner mig på botten. 

Två människor kan kompensera varandra väldigt bra, det kan även bli motsatt effekt och helt enkelt inte gå ihop. Alla är inte gjorda för varandra. Men det kan fortfarande göra ont, även fast man vet att i slutändan kommer allt det jobbiga man gått igenom vara en stor tjänst för sig själv. OM det fortfarande finns några känslor kvar vid slutet, är det ingen omöjlighet att man hittar tillbaka till varandra när man fått tid att tänka. Tid att fatta rätt beslut. Skillnaden är om kärleken inte finns kvar för en av parterna, då blir det svårt och man får gå vidare så snabbt man kan. Annars kommer det bara sluta dåligt med tanke på att känslor är inget man kan styra över. Tänk även på att inte låta någon försöka intala dig vad som är rätt och fel. Det är bra att få perspektiv på saker och ting från andras synvinklar, men gå på din magkänsla och din egen pålitlighet i slutändan. Känslor vänder som kappan i vinden, både till det positiva respektive det negativa.

Hur ska man vara den där "perfekta" tjejen? Jag vill inte säga att jag är det ultimata flickvännen då jag har brister som ALLA andra, men det känns extra jobbigt med tanke på hur omtänksam och trogen jag varit i mina nu; tidigare förhållanden. Vad gör jag för fel, vad är det för fel på mig och förtjänar jag att må som jag gör nu?

Det viktigaste för mig nu, och alla andra som nyligen gjort slut med någon. Är att tänka att det blir bättre även fast det gör lite ont att andas, huvudvärken är mer än normalt, aptiten försvinner för ett tag, det krampar lite i hjärtat och fastän det värker i hela kroppen. Säg "bryt" högt till sig själv när man du börjar övertänka, för det är extremt lätt att börja tänka på hur dålig man är som person. Fastän det inte alls har något med det att göra, om man har självkänsla nog så tänker man kanske inte lika mycket på detta.
     Människor som betytt mycket för mig tidigare har format mig till den jag är idag och bl.a. gett mig sämre självkänsla på vissa plan, exempelvis fått känna på hur otrohet känns. Därför har jag blivit ett kontrollfreak, otrohet är något vidrigt. Dessa människor har även lärt mig mycket om livet, inte bara format mig negativt utan omvandlat det negativa till någonting positivt. Detta gäller inte bara killar utan även tidigare vänner.
     Jag klarar personligen inte att hantera min tankspriddhet ännu och har aldrig gjort, men försöker varje dag traggla med mina problem och kan glatt säga att det blir bättre. NI (alla nyblivna singlar) kommer sakta men säkert fylla det tomma hålet i hjärtat er kärlek lämnat. Tillsammans med familj och vänner, så kommer ditt hjärta i framtiden kunna slå ännu hårdare för en som passar dig bättre. Just nu är jag i den fasen och jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt.

VIKTIGT (!!) är att ni som är vänner till dessa som har en svår period i livet pratar med dem, trots att man är osäker på om den vill eller inte. Om så vore fallet så tror jag garanterat att den personen skulle säga ifrån. Såg en video på Youtube för ett X antal år sedan, där en mycket inspirerande kille berörde mig då jag alltid vill allas bästa och hjälpt många som mått dåligt genom mina år som tonåring. Killen i videon bad alla som kollade att ta hand om de runt omkring sig som mådde dåligt, speciellt nu under hösten då det är som vanligast. Då självmordsstatistiken är som högst. Underskatta aldrig någons problem. Det som är ett mycket litet problem för dig, kan vara ett stort för någon annan.

Med det här jag har skrivit avslutar jag detta luddiga inlägg, vet egentligen inte riktigt vad jag har skrivit och vill komma fram till. Tårarna sprutar som på Lilleskutt i Bamse, rakt utåt från och till. Men det är okej att gråta, det är okej att vara ledsen. Det enda man ska komma ihåg är att det kommer bli bättre.

Obs. denna text är bara baserad på mina känslor och tankar jag har just nu. Så ta hänsyn till det, jag är ingen kärleksexpert. Jag är bara 18 år och delar med mig med min väldigt lilla erfarenhet.

Frågor om förhållande

När går gränsen vid otrohet? Det behöver inte bara vara fysisk otrohet så som att kyssa någon annan på fest eller liknande. Bara att skriva opassande saker och radera meddelanden för sin partner definierar jag som otrohet.

Är du romantisk? Ja, är en riktig old school romantiker typ haha! Gillar överraskningar, dejter, blommor och gester så som att han håller upp dörren etc.

Hur skulle du beskriva den perfekta pojkvännen? En person som är omtänksam, förstående och smart. Sinne för humor och någon man känner sig bekväm med (en självklarthet?!). 

Hur skulle du beskriva dig själv som flickvän? Lyssnar, mycket omtänksam, mysig och svartsjuk (men det är något jag jobbar på, för det blir bara jobbigt för båda i längden)

Vad är viktigt i ett förhållande? Att man älskar varandra och alltid kommer fram till lösningar när man stöter på problem så man slipper gå runt och vara irriterade på varandra och ständigt småtjafsa/bråka.

Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Ja, är en riktig känslig människa som inte håller tillbaka tårarna. 

Har du lekt med någons känslor? Nej det har jag inte. 

Hur länge höll ditt längsta förhållande? 13 månader

Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Är i ett förhållande nu så känner att det inte finns något annat alternativ i mina ögon, trivs med min pojkvän så vill inte vara singel för tillfället och hade jag velat det så hade vi inte varit tillsammans. 

Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Oj, har ingen koll på det alls.

Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn? Nej, det är något jag aldrig skulle ens överväga att göra. Däremot mina barns eller någon annan familjemedlems namn skulle jag kunna tatuera. 

Hatar du ditt ex? Absolut inte, vi är vänner.

När du vill ha någon, vad gör du? Oftast ingenting, de killar jag haft någonting på gång med eller varit tillsammans med har bara kommit som en blixt från himlen ungefär. 

Om mannen i ditt liv skulle vara otrogen, vad skulle du göra då? Tappa tilliten totalt och förhållandet skulle inte fungera. Varit med om detta tidigare, blir fortfarande lite sårad när jag tänker på det men har släppt det för ett bra tag sedan och inget jag går runt och tänker på. Det negativa med det var väl att jag blev en riktig stalker och i mitt nuvarande förhållande behövde ha ett viss kontrollbehov. Men det har jag fått jobba med otroligt mycket och det blir bättre.

Vill du gifta dig? Varför/Varför inte? Absolut, finns många fördelar med att vara gift om man bor tillsammans och har gemensamma barn.

Vill du ha barn? Ja, fast inte förrän jag har ett jobb, en stabil ekonomi och en partner jag ser en framtid med.

Blir du lätt kär? Faller väldigt lätt för killar som visar ödmjukhet, omtänksamhet och empati. Långa deeptalks kan göra så jag faller pladask. 

Vad faller du för? Killar som ger mig uppmärksamhet, är omtänksamma och jordnära personer med en gullig attityd. 

Hur viktigt är det att man har samma intressen? Skulle inte säga att det är så viktigt. Att ha samma åsikter gällande vissa saker tror jag är viktigt men samma intressen tror jag inte spelar så jättestor roll. Visst är det kanske kul om man har lite gemensamma intressen men är och har varit väldigt olik alla killar jag dejtat/haft förhållande med. 

Vad tycker du om att ligga på första dejten? Tycker det är upp till var och en, inte något jag skulle göra tror jag men ser heller inget fel med det om man har lust. Dock tror jag det kan ge fel signaler och därmed inte tas som något seriöst.

Dolda problem

"problemen finns där, men vi ser dem inte"

Det är både sorgligt och oroväckande hur många människor det är i vår omgivning som varje dag kämpar med saker i sitt liv som man inte har någon aning om. Alla har vi mer eller mindre problem under vår livstid, men det vi måste ha är förståelse och tänka ett steg längre. Varför jag tar upp det här frågan är för jag haft några diskussioner på sistone angående detta. Människor tragglar dagligen med sina ätstörningar och i omklädningsrummet står du som slank tjej och klagar över hur tjock du är fast du egentligen inte menar det utan bara vill ha uppmärksamhet och bekräftelse. Samtidigt som du står bredvid den där tjejen som varje dag efter maten springer gråtandes med grova ångesttankar till toaletten och kräks upp allt. På rasterna skämtar du om hur du slog ner den där killen när du var berusad, bredvid dig sitter det två klasskamrater vars mamma är alkoholist och den andre blir slaget i hemmet av sin pappa. Det är mycket vi inte vet om de personerna vi faktiskt träffar varje dag. De flesta som mår dåligt kan utåt dölja sina problem i livet med ett leende på läpparna, för att sedan komma hem och bryta ihop totalt. Känna den värdelösheten, den känslan av att man inte är menad för livet. Ångesten och allt man dagligen måste jobba igenom och kämpa emot. Depression klassas som en sjukdom och knappt hälften av alla kvinnor och ungefär var fjärde man blir deprimerad någon gång under sin livstid. Alla blir olika djupt deprimerade och det går över olika fort.

När jag själv var i den situationen visste jag inte ens att jag var deprimerad, det kom jag på flera veckor om inte månader efteråt. Jag tycker själv att jag har utvecklats som person och insett ett och annat efter det jag varit med om och speciellt efter den svåra perioden i mitt liv. Livet är inte en dans på rosor, sällan för någon och det är inget någon ska behöva gå och undanhålla. Ser ni någon som ser ut att må dåligt, ta ett extra snack med personen även fast ni kanske inte är superbra vänner. Men något så lite som en vänskaplig komplimang eller en konversation om något ganska oviktig kan göra ens dag för en som är deprimerad. Om det är någon i din närhet som precis blivit dumpad av sin partner eller någon som förlorat en som står den nära, ta då kontakt med den. Ensamhet är inget alternativ i det läget och alla ska kunna känna sig älskade och behövda.

Om man inte känner sig älskad eller önskad av sin omgivning så finner man ingen lycka i livet helt enkelt. Alla motgångar blir som stora hinder, man tror i princip att det alltid kommer vara som det är just i den stunden när man mår som sämst. Kärlek från vänner och familj är oerhört viktigt i detta läge. Alla behöver någon att ventilera sig med, någon att prata med dvs. Får man inte chansen att prata ut om saker man tycker är jobbigt i livet så måste man bearbeta allt själv och det är inte smart. Man börjar övertänka och det slutar ofta i något negativt.

Har hjälpt många människor under mina år som tonåring, allt från personer med funktionsnedsättningar till människor med vanliga kärleksproblem. Många som är adopterade har hört av sig till mig under åren, det är inte helt enkelt att vara adopterad och därför har jag diskuterat mycket om det med vänner och sådana som kontaktat mig genom e-post och Facebook därför att jag har en förståelse när det gäller adoption och alla frågor kring det. Fast detta med att hjälpa andra började redan på låg- och mellanstadiet när jag tog med de som var utanför i gruppen på exempelvis idrottslektionerna. Fick ständigt beröm på utvecklingssamtalen att jag var en riktig glädjespridare och tog med de som var lite utstötta i gruppen och peppade alla. Detta vände dessvärre när jag började gymnasiet, men det har jag ju precis skrivit om. Kan bara säga att jag blev som en helt annan person under den tiden och att jag mådde väldigt dåligt.

Det jag vill få ut med denna text är att det är viktigt att tänka på vad man säger i offentliga sammanhang och att i princip alla har något de går och bekymrar sig över och har problem i vardagen de varje dag tragglar med. Vi behöver en större förståelse för dolda problem och tillsammans måste vi hjälpa de som är i en svår period i livet. Även fast det inte alltid är lätt att märka att någon mår dåligt, så kan man på något sett ändå märka det och prata med den.

DU är inte ensam, vi alla lever i en berg- och dalbana med motgångar och framgångar. Hjälp och stötta varandra! Jag finns själv alltid till hands om det är någon som vill lätta på hjärtat, litet som stort problem. Stöttar alltid en person i nöd, vet hur jobbigt det är själv och ibland behöver man ventilera även fast man tycker det är "töntigt" eller liknande.


(detta gäller givetvis inte bara tonåringar utan människor i alla åldrar)

Tio saker om mig och mitt liv

Två bilder från London 2012

Mitt stora drömresemål är helt klart USA, att bila runt i amerikas populära delstater med mina vänner, framtida man eller familj. Malaysia och Japan står även ganska högt uppe på min "vill åka till"-lista. 

Jag har funderat länge på vad jag vill göra efter studenten, börjar allt mer bli säker på vad jag vill. Dels skulle jag vilja ha ett jobb här i Örebro men skulle även kunna tänka mig att åka över till Norge och jobba. Sedan skulle jag kunna arbeta som inkastare/servitris någonstans utomlands en säsong.

Är extremt rädd för ensamhet, att inte orka mer och sluta att kämpa. Hamnade i en väldigt lång depression ettan i gymnasiet och det var många olika faktorer som spelade in på den biten. Den varade i över ett halvår och jag kunde bryta ihop i gråt hemma och skolan utan någon särskild anledning (såklart fanns det en grund till det och det var min hitintills jobbigaste period i mitt liv). Kände mig helt enkelt väldigt ensam och övergiven. 

Folk som inte känner mig uppfattar nog mig som en ganska blyg tjej. Men när man väl lär känna mig får man se en helt annan sida av mig, den spralliga, glada lilla tjejen som skämtar, skrattar högt och är relativt utåtriktad. Jag är en sådan som avvaktar och lyssnar tills jag känner mig bekväm. 

Kan beskriva mig själv som en ganska öppen tjej med ett stort hjärta. Jag har inga som helst problem med att prata om mina egna problem med folk jag knappt känner (men då ska det vara i rätt sammanhang), jag lyssnar även och stöttar om det är någon som har någonting på hjärtat. Visst är jag inte perfekt alla gånger men jag bryr mig verkligen om mina vänner och vill alltid finnas till hands om de mår dåligt. 

Min stora framtidsdröm är att ha ett arbete där jag trivs, tjänar pengar så jag kan göra det jag vill och blir över. Samt bygga upp ett stort hus från grunden, som jag själv har designat och kommer få inreda. Jag vill finna en snygg man, gifta mig och få barn.

Tror mina vänner skulle beskriva mig som en riktig mysig tjej. Älskar allt som har med närhet att göra, tänder gärna alla mina ljus i mitt rum på vintern, gör iordning lite te eller varm choklad och bäddar ner mig i sängen framför en film eller bara lyssnar på lugn musik. 

Har ett extremt dåligt självförtroende när det gäller mitt utseende. Men när det kommer till min personlighet har jag inga problem med att säga att jag faktiskt är bra. Så lite självgod är jag, men har hur många komplex som helst över min kropp. Det är väl samhällets sneda ideal som gjort att jag har dem. Försöker ändå lära mig att acceptera att det är såhär jag ser ut och det finns inte så mycket att göra åt saken. Känner mig oftast väldigt ful, fast ibland lyckas jag med stylingen så jag till och med känner mig fin. 

Är väldigt svag för killar som utför någon slags fysisk aktivitet på sin fritid och är i form. Killar som är nyduschade och har någon god parfym och speciellt i kombination med det förstnämnda. Massage, bli kittlad på ryggen och att bli omfamnad ordentligt är nästan det bästa. Men jag tror jag faller mest för leendet på killar och även kläderna samt längden. För mig som är 146cm känns det verkligen som jag behöver någon som kan skydda mig, en trygghet. Dock är det nog rätt svårt att hitta någon som är jämngammal med mig eller äldre som är kortare än mig så jag har inte så stort problem med att hitta långa killar ändå. Jag menar killar som är 170 är långa för mig. Men nu blev detta väldigt ytligt och såklart är det som får mig att stanna kvar/kan tänka mig lära känna personen är såklart personligheten. Viktigast för mig alla dagar i veckan.

Får ständigt ta emot rasistiska kommentarer från människor jag inte känner. Det är alltid killar 14-25 år. Det är nästan läskigt hur van jag är, i början tog jag det hårdare. Visst jag kan börja gråta av det på plats, men sedan bygger jag bara upp en riktigt frustration och efter några dagar är det som bortglömt. När folk slänger ur sig saker i brist på respekt för att jag är jag. För att jag inte är svensk så blir jag så ledsen, eller jag skulle beskriva mig som svensk men jag är inte det i andras ögon. För det första så lämnade min biologiska mamma mig när jag var bara några dagar gammal, sedan blev jag omhändertagen av personalen på klinken och jag kan inga andra språk än svenska, engelska och lite spanska. När jag var fyra månader så adopterades jag till Sverige och jag har inte valt att bo här. Så varje gång någon slänger ur sig något som påpekar mitt ursprung så tänker jag mest "förlåt, men jag har inte valt att bo här." Förra fredagen så gick jag hem själv på natten från stan och då kom det fyra eller fem killar som var ungefär 23 år. Jag var som sagt ensam och när de gick förbi slängde en ur sig "thaimassage" och hånskrattade. Visst detta låter hur töntigt som helst för er men för mig tog det verkligen i hjärtat och jag gick hem gråtandes och jag förstår verkligen inte vad det är för människor som ger sig på en ensam tjej som är så pass "liten" som jag är. Med tanke på min bakgrund och hur svårt jag hade med det när jag var liten så är det jobbigt. Nu börjar det blir riktigt mycket text men vill bara nämna en sak till som hänt mig, för detta är en jobbig del av min vardag och min blogg kan vara ganska ytlig. När jag en gång var på fest så kom det fram ett gäng killar till mig, de var kanske 7-8 stycken och ställde sig i en ring omkring mig. De började hånskratta och se ner på mig, sa "jävla kines" och "chingchong" m.m. Jag gick nästintill sprang därifrån gråtandes och jag förstår verkligen inte hur vissa uppfostrar sina barn. Era små ibland inte så underbara söner kan bete sig som riktiga idioter. Men jag vill tro att det finns gott i alla, om folk bara lärde känna mig skulle de förstå hur bra person jag faktiskt är. Det är det som stör mig mest när jag får dessa ord och skratt slängda i mitt ansikte. Brukar tänka att det bara är osäkra människor som gör något sådant, folk som ständigt måste hitta fel på andra för att känna sig bättre själva.