hedvig gustafsson

helpless

 Dina ord kändes precis som en käftsmäll, utan förvarning. Alla blev nog lika chockade som jag. Du gav upp hoppet på oss, utan att ens försöka. Jag kände att jag gjorde allt jag kunde för att rädda oss, hade jag vetat att du kände som du gjorde hade jag lagt i en ytterligare växel. För att förlora dig, min partner och bästa vän är en av de jobbigare sakerna jag varit med om i mitt unga liv.

Det som sårar mig mest är att du inte ens gav oss en chans, utan var beredd att bara slänga iväg allt vi gått igenom, alla fina minnen vi delar tillsammans, mig. Mitt hjärta önskar att du ångrade dig. Att du såg det jag ser, att vi skulle klara allt tillsammans. Men min hjärna säger att du inte längre är värd mig, även fast det enda jag önskar är att du var här just nu och höll om mig.

Jag vet att allt detta bara kommer vara en petitess jämfört med vad jag kommer gå igenom framöver i livet. Men frågan är bara, när kommer det sluta göra ont? För det har inte gått en dag utan jag drömt eller gråtit över dig.

Vilken tur att jag är starkare nu än jag någonsin varit, för annars skulle jag inte klara detta och det har jag bara mig själv att tacka för. Alla terapitimmar, så mycket som jag jobbat med mig själv under de senaste åren. Hade det varit för tre år sedan hade jag förmodligen inte ens orkat leva. En otrolig lättnad att jag nu är oberoende av att vara i en relation för att klara mig, även fast det kanske låter ganska motsägelsefullt med tanke på det jag skrivit. Men jag vet att tiden läker alla sår och vad gör allt detta om hundra år.

Det finaste vi har är kärleken, men också den som gör som mest ont. Vi har haft det så roligt tillsammans och det är en sak jag vet är ömsesidigt.

Alla vet att nyförälskelsen förr eller senare dör ut, att båda måste vara villiga att kämpa för att hålla kärleken vid liv. Nu är den död och det finns inget mer jag kan göra för att du ska ändra dig.

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas