hedvig gustafsson

Femtonde oktober

"Här spenderade jag mina fyra första månader i livet. På en smutsig liten klinik med underbar personal som tog hand om mig då min biologiska mamma lämnade mig när jag bara var några dagar gammal. .

 

Varje år sedan jag haft Instagram har jag skrivit något liknande. Men idag är det den 15 oktober igen, min namnsdag och hela 20 år sedan jag kom till Sverige. .

Människor har bokstavligen haft mage och tagit mitt självförtroende ifrån mig genom alla vidriga kommentarer jag fått höra under mitt liv. Det är jobbigt att vara rasifierad, det har resulterat i att jag fått utstå extremt mycket rasism som har påverkat mig så pass mycket att jag nu behövt söka professionell hjälp, men trots allt det så kan jag inget annat än vara glad och tacksam.

.

Jag har världens finaste vänner. Som alltid stöttar när jag mår dåligt eller när människor får mig att känna mig totalt värdelös och oönskad. Hade även turen att hamna i en underbar familj med en härlig släkt! ♡

.

Uppskattar allt så mycket mer efter allt jag varit med om, minsta positiva kommentaren kan på riktigt göra min dag och har lärt mig att vara försiktig vad man säger till och om andra samt inte vara så dömande. Du vet verkligen inte vilken kamp varje människa du möter kämpar med.

.

Detta blev ju superlångt och cheesy. Men känner att man kan få ventilera sig en dag om året åtminstone. Kontentan av detta långa utdrag var väl mest att man ska tänka på vad man säger till folk, det du gör mot någon annan kanske du inte tänker på 10 minuter senare. Medan personen i fråga minns det i flera år efteråt. Så himla viktigt."

 

Inlägg från min Instagram den 15/10-2016

Har varit väldigt personlig och djup tidigare i min blogg. Men har lagt bloggen helt på is, det är inte särskilt roligt längre men för er som ändå fortfarande följer mig kan få toucha lite på ytan ändå om mitt liv och mitt välmående. Efter 3,5 års tid med psykisk ohälsa sökte jag äntligen efter hjälp. Detta var i januari eller februari i år, jag minns inte riktigt om jag ska vara ärlig. Tjejen jag pratade med förklarade att jag inte kommer få hjälp förrän september. Så från september har jag gått till psykologmottagningen i Örebro. I detta Instagraminlägg får man reda på en liten del om vad som ligger till grund i varför jag mår som jag gör idag. Men det blir bättre och jag kämpar på. Det har faktiskt blivit mycket bättre och jag har fått mer skinn på näsan bara de senaste veckorna. Har mött mina rädslor flera gånger och krigar på. Jobbar varje dag på att älska mig själv mer, bli trygg i mig själv och få tillbaka min självkänsla och självförtroende. För den har folk bokstavligen trampat och spottat på under flera flera år och det fortsätter. Jag kan tyvärr inte ändra på att människor är idioter, jag kan bara acceptera och lära mig hantera det. 

Mitt dåliga självförtoende har fått mig att hamna i olika slags tankefällor, en är "pliktpåstående". Att jag har en viss uppfattning om hur jag eller andra ska bete sig i en viss situation och jag överskttar hur hemskt det skulle vara att inte leva upp till förväntningarna. Jag ställer höga krav på mig själv med olika "måsten" och "borden". Detta har resulterat i för mig extremt ångestfyllda konsekvenser. Jag har bland annat väldigt svårt att säga nej i vissa situationer, för jag känner att "jag måste/borde". Även fast jag verkligen verkligen inte vill, det är hemskt och ni kan ju bara tänka er då vad jag har gjort. Får ångest av att bara tänka på det. 

Var rädda om er. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas